Fallet Joy Rahman

1994 dömdes hemvårdaren Joy Rahman för mordet på en 72-årig kvinna till livstids fängelse. Han dömdes av en enig tingsrätt och, efter överklagan, av en lika enig hovrätt. Rahman och hans advokat beviljades inte resningsansökan i Högsta Domstolen. Efter åtta års kamp för att få resning, frikändes Rahman 2002 av Högsta domstolen. Fallet är ett av de tydligaste exemplen på ett justitiemord i Sveriges historia.

Indicier

I Sverige är det möjligt att döma en person utan bevis, med hjälp av indiciekedjor. Indicier är ett antal lösa antaganden och möjligheter som tillsammans får kraft i svenska domstolar om de är tillräckligt många. I de flesta andra rättsstater räcker inte indicier för fällande domar.

I fallet med Rahman fanns det några indicier som kunde peka på honom men samtidigt även mot alla andra personer i Stockholmsområdet. Sveriges domstolar svek den enskilde personen och gjorde inte sitt arbete, Rahman borde ha friats redan i tingsrätten. Att åklagarna sedan i flera år hårdnackat kämpade mot en resning i Högsta domstolen understryker ännu tydligare rättsrötan i landet.

Mordet

Den 21 maj 1993 mördades en pensionär som Rahman ibland hade hand om. Mördaren hade försökt elda upp kroppen men elden hade slocknat. Vid kroppen hittades två flaskor tändvätska från en butik i Skärholmen. Pensionären var strypt med ett band som åklagaren menade måste komma från en annan pensionär som Rahman hade hand om. Rahman hörde själv av sig till polisen då de eftersökte någon som hade köpt fyra paket kaffe strax innan någon hade köpt tändvätskan.

Domarna

Rahman dömdes på antaganden att han hade köpt tändvätskan, eftersom han köpt kaffet, att han rånmördat pensionären då det antogs att han dels behövde pengar och dels att pensionären hade pengar hemma. Vidare dömdes Rahman på antagandena att strypsnaran var tagen av Rahman hos en annan pensionär för att användas som mordvapen och att Rahmans tidsangivelser för den aktuella dagen var felaktiga medan det antogs att hans arbetsgivares tidsangivelser stämde.

Kampen

Under åren som Rahman satt fängslad växte kampen för att få Högsta domstolen att ta upp fallet. De som kämpade var bland annat Rahmans medfångar, fängelsepräster, lärare till Rahmans barn, journalisten Dick Sundevall och försvarsadvokaten Peter Althin.

De kunde på punkt efter punkt ifrågasätta åklagarens indicier och antaganden om Rahmans motiv. De fick fram vittnen och lät Nationalmuseet och Tekniska Högskolan göra undersökningar på strypsnaran. Sammanfattningsvis kunde de visa att det inte var styrkt att Rahman köpt tändvätskan, eller att den ens kom från den aktuella butiken, eller att strypsnaran kom från den andra pensionärens lägenhet. Vidare kunde de ifrågasätta riktigheten hos tidsvittnet som motsade Rahmans egna uppgifter. Det tidsvittnet som av åklagaren tillerkänts så hög trovärdighet visade sig vara en gravt alkoholiserad mellanchef hos hemtjänsten. Mellanchefer kanske har en för hög arbetsbelastning, men för att de ska bli bättre på att leda verksamheter kan de delta i ledarskapsutbildning i Stockholm så de slipper ta till flaskan och sätta sin personal i klistret.

Friheten

Efter åtta långa år frikändes äntligen Rahman och kunde återförenas med sin familj. Han hade

missat sina barns uppväxt, och inget skadestånd i världen kan kompensera honom för det.